En nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso-och sjukvården (S 2013:14)
Vårdförbundet har deltagit vid de regionala hearingar som utredningen ordnat. Som ett komplement till de synpunkter som framförts där och inför utredningens fortsatta arbete lämnar Vårdförbundet följande skriftliga synpunkter.
Sammanfattning
Vårdförbundet anser att promemorian är ett värdefullt bidrag till diskussionen om hur vårdens resurser ska kunna användas bättre. Vi instämmer i stora drag i de problembeskrivningar som utredningen presenterar.
Vårdförbundets anser dock att det finns tre viktiga områden som utredningen inte tar upp eller enbart tangerar. Det handlar om att ta tillvara patientens resurser och personcentrera vården, den kommunala vårdens bidrag till ett effektivt resursutnyttjande och kompetensförsörjningsfrågorna.
Vårdförbundet menar att det behövs ett genomgripande systemskifte i svensk vård – vården måste ställa om! Vi vill se en personcentrerad vård med jämlik hälsa som det övergripande målet. Det är det mest framgångsrika sättet att ta vara på vårdens möjligheter och möta befolkningens hälsoutmaningar. En sådan omfattande omställning kräver långsiktighet och mod. Vårdförbundet konstaterar att promemorian inte i tillräcklig uträckning tar upp den stora latenta resurs som finns i att ta tillvara patienternas egna förmågor och kunskaper.
Vårdförbundet ser det som särskilt viktigt att lägga kraft på att planera hälsofrämjande insatser och en sammanhållen vård för de personer som har de största vårdbehoven – personer med multisjuklighet, långvarig sjukdom och personer med omfattande funktionsnedsättning. Det är dessa personer som den traditionella vården ofta sviker. Det är samtidigt i dessa grupper som de största vinsterna kan göras om vården ställer om och blir personcentrerad, både när det gäller resultat för varje person och när det gäller resursanvändning i vården och samhället i stort.
Den kommunala hälso- och sjukvården behandlas inte i promemorian trots att den idag utgör en stor andel av den svenska vården. Det är viktigt att se att kommunerna inte enbart är huvudmän för omsorgsinsatser, utan för en allt mer avancerad och ökande andel av den samlade vårdinsatsen enligt HSL. Utredningens analyser och problembeskrivningar rörande landstingsvården behöver kompletteras med motsvarande för den kommunala vården för att nå effektivitet i hela vårdsystemet.
En förutsättning för en effektiv vård är en väl fungerande kompetensförsörjning. Rätt kunskap och kompetens på rätt plats är av central betydelse för att göra vården effektiv och säker. Vi menar att det mycket stora kompetensförsörjningsbehov som vården står inför är en av de största utmaningarna för en vård av god kvalitet. Ett genomförande av Vårdförbundets förslag till organisation av specialistsjuksköterskeutbildningarna är ett led i att möta dessa utmaningar.
Tre huvudproblem
Promemorian pekar ut tre huvudproblem när det gäller ett effektivare utnyttjande av resurserna i hälso-och sjukvården. Vårdförbundet instämmer i att dessa områden är centrala för att uppnå en effektivare vård.
Styrsystemen
Vårdförbundet delar uppfattningen att styrningen är splittrad, mångfaldig, ibland detaljerad och att det saknas analyser över vilka konsekvenser den får. Vårdförbundet delar även uppfattningen att styrsystemen inte stimulerar en sammanhållen och patientorienterad (personorienterad) vård med kontinuitet och kvalitet.
Idag har vårdens styrning ett alltför ensidigt fokus på kostnad och produktion. Det motverkar en helhetssyn på patienten och har i praktiken i stor utsträckning kommit att handla produktion och optimering av enskilda vårdinsatser. Vårdförbundet anser att styrningen måste skifta fokus till hälsa och personcentrering. Styrdokumenten i vården, lagarna och ersättningssystemen behöver utformas så att vården blir sammanhållen och personcentrerad.
Idag står personer med långvarig sjukdom för 80-85 procent av sjukvårdskostnaderna. Personer med multisjuklighet står för 50 procent av de samlade sjukvårdskostnaderna och drygt hälften av alla läkarbesök på akutmottagningar. Om vården blir mer personcentrerad för dessa personer blir den bättre och säkrare samtidigt som vi frigör resurser för övrig vårdutveckling. Forskningen visar att resultaten som kan uppnås genom personcentrerad vård är mycket positiva både för patienter, yrkesverksamma, närstående och för vårdens och samhällets resursanvändning .
I avsnitt 4.2 behandlas strukturfrågorna inom vården. I promemorian lyfts den viktiga frågan om snedfördelningen av resurser mellan landstingens primärvård och sluten vård. Vårdförbundet anser att det är en brist att den kommunala vården inte behandlas här. Promemorians analyser och problembeskrivningar rörande landstingsvården behöver kompletteras med analyser och problembeskrivningar rörande den kommunala vården som går utöver de som gjorts inom ramen för utredarens sidouppdrag om betalningsansvarslagen.
Det är viktigt att se att kommunerna inte enbart är huvudmän för omsorgsinsatser, utan för en allt mer avancerad och växande andel av den samlade vårdinsatsen enligt HSL. Delar av den problematik som återfinns inom den landstingsdrivna vården i form av ökade påfrestningar på ambulansverksamheten, orimliga väntetider på akutmottagningarna och överbeläggningar inom den slutna specialistsjukvården hänger samman med brister i synen på primärkommunernas roll i systemet.
Sedan Ädelreformen har kommunernas andel av och betydelse för vården stadigt ökat. Kommunerna är redan idag stora och viktiga huvudmän för hemsjukvård, elevhälsa, psykiatri och äldrevård och har en avgörande roll när det gäller att skapa en sammanhållen vård. Mot bakgrund av bland annat den demografiska utvecklingen förväntas den kommunala vården växa ytterligare i omfattning och betydelse.
För att kunna göra vården mer sammanhållen och effektiv krävs att övergångarna mellan huvudmännen fungerar bättre än idag. Därför är det viktigt att arbetet med en förbättrad styrning för sammanhållen vård inte begränsas till landstingens verksamhet utan har ett personcentrerat synsätt och involverar alla aktörer i vårdkedjan, även kommunala och privata vårdgivare. För att kunna göra vården mer sammanhållen krävs att gränssnitten mellan huvudmännen fungerar bättre än idag. Det är viktigt om vården skall kunna använda resurserna bättre.
Idag har kommunerna ett stort ansvar för vården av de äldre och personer med multisjuklighet. Trots det är andelen högskoleutbildad personal i allmänhet och specialistsjuksköterskor i synnerhet låg i den i den kommunala vården. Till detta kommer svårigheterna för landstingens primärvård att garantera ett tillfredsställande läkarstöd. Synen på primärkommunerna som en nyckelaktör i framtidens vård behöver stärkas avsevärt. Kompetensförsörjningen blir därmed en avgörande fråga även i den kommunala vården.
Verksamhetsstöden/E-hälsa/Informationssystem
Ett av nyckelbegreppen i personcentrerad vård är dokumentationen. I den personliga hälsoplanen fångas patientberättelsen och en gemensam överenskommelse mellan patienten och vården om mål, strategier och uppföljning av vården fastställs. Överenskommelsen gör det tydligt vilket ansvar var och en i teamet har och patientens egen roll och ansvar tydliggörs.
I en personcentrerad vård är därför informationshanteringen av central betydelse. Att på ett effektivt sätt kunna dokumentera patientens berättelse, den personliga hälsoplanen och vidtagna vårdåtgärder samt att denna information följer patienten över vårdgivargränserna, är nödvändigt för att vården skall kunna leva upp till kravet på att vara god och säker. Även kraven från invånarna att i större utsträckning vara medskapare genom att kunna sköta sin egen hälsa och kommunicera digitalt ställer krav på omställning av vårdens arbetssätt. För att vården fullt ut ska bli personcentrerad bör alla patienter ha tillgång till all sin information och dokumentation, som av tillgänglighetsskäl, resursskäl och säkerhetsskäl genomgående ska vara digital.
Vårdförbundet instämmer i utredningens beskrivning av problemen med dagens eHälsa och verksamhetsstöd i vården samt slutsatsen att det behövs ett omtag nationellt när det gäller eHälsa. Vårdförbundet vill särskilt understryka utredarens uppfattning att statens styrning bör bli tydligare inom eHälsoområdet med tyngdpunkt på infrastrukturfrågorna och att det krävs omfattande investeringar.
Vårdförbundet instämmer särskilt i beskrivningen av det omfattande och resursslukande problemet med dubbeldokumentationen. Därför ställer vi oss positiva till att bidra i arbetet med att öka standardiseringen och skapa tydlighet kring frågorna om vad som skall dokumenteras av vem i den personcentrerade och tvärprofessionella vårddokumentationen.
I slutet av mars kom eHälsokommitténs slutbetänkande. Det innebär att det nu ligger två viktiga utredningar om de legala frågorna och den statliga styrningen inom eHälsoområdet på Socialdepartementets bord. Vårdförbundet anser att det är angeläget att dessa frågor behandlas skyndsamt för att undanröja hinder på vägen mot en väl fungerande eHälsa. Pausandet av NOD-projektet är en allvarlig signal på att vissa delar av lagstiftningen står i vägen för utvecklingen av patientsäkerheten inom bl.a. läkemedelsområdet. Det är också en tydlig indikation på att de ansvariga på nationell nivå behöver samla sig för ett gemensamt och kraftfullt agerande inom eHälsoområdet.
Organisation och arbetssätt som stödjer patientens väg genom vården
Vårdens organisation och arbetssätt behöver förändras. I en personcentrerad vård är det inte relevant att se kunskaper ur ett traditionellt hierarkiskt perspektiv. Vårdförbundet anser att teamarbete med samverkan och samarbete mellan personen och vårdens professioner, med kompletterande kunskapsområden, krävs för att vården skall bli effektiv. Teamet kan bestå av vårdpersonal från olika enheter och olika vårdgivare: de som har vårdat, vårdar och kommer att vårda patienten.
Ledarskapet är viktigt för att ta tillvara den samlade kunskapen hos olika professioner och patienter i teamet. Vårdförbundet delar promemorians uppfattning att en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifter är en av nyckelfrågorna när det gäller att åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande. Ledarskapet har också en central betydelse för att driva det lokala förändringsarbetet. Vårdförbundet instämmer i utredarens krav på att första linjens chefer skall ha ett tydligt ansvar för detta. Det kräver dock både resurser och befogenheter för att kunna omvandlas till konkret handling.
I personcentrerad vård tillskriver man patienten både rättigheter och ansvar när det gäller den egna vården. Det innebär att vården måste se personen som en aktiv partner. Personen och vid behov närstående är självklara delar av teamet. Personens berättelse blir grunden för hur teamet sätts samman och hur vården planeras så att den hålls samman för varje person. I teamet, lyssnar patienten med eventuella närstående samt professionella på varandra i syfte att nå en överenskommelse om hur en god och säker vård kan uppnås för den enskilde patienten.
Att implementera en personcentrerad vård är en stor utmaning. Hälso-och sjukvården arbetar idag i mycket liten utsträckning personcentrerat trots att sannolikt flertalet anser att de redan idag gör det. För att uppnå en personcentrerad vård behövs systematiskt arbete. Det behövs en insikt hos såväl vårdens professioner som vårdens ledning om att personcentrerad vård kräver ett förändrat beteende från alla.
I personcentrerad vård är det viktigaste momentet mötet med patienten. En kontinuerlig vårdrelation är särskilt viktig för personer som har större behov under längre tid. För dessa personer ska vården erbjuda en fast vårdkontakt enligt 29a § HSL. Utifrån personens behov och önskemål blir någon ur teamet den fasta vårdkontakten t.ex. en distriktssköterska, läkare, arbetsterapeut, fysioterapeut eller beteendevetare. Den fasta vårdkontakten ska också ha till uppgift att koordinera samverkan inom vårdteamet. En fast vårdkontakt kan även fungera som "hälsocoach" för personer som visar tecken på sviktande hälsa. Huvudmän och vårdgivare måste ta ett betydligt större ansvar än de gör idag för att tillförsäkra patienterna denna lagliga rättighet.
Kompetensförsörjning
Rätt kunskap och kompetens på rätt plats är av central betydelse för att göra vården effektiv och säker. Bristen på personal inom vården är ett allvarligt och växande problem. Detta hotar möjligheterna till ett effektivt resursutnyttjande och en säker vård. Promemorian tangerar bara frågan om kompetensförsörjning genom att peka på ett behov av att se över sjuksköterskeutbildningen och utreda en modell för specialistsjuksköterskeutbildningen.
Ett exempel på allvarligt problem med kompetensförsörjningen är att både andelen och antalet specialistsjuksköterskor har minskat kraftigt sedan mitten på 1990–talet. Då var två tredjedelar av sjuksköterskorna specialistutbildade. Idag är det mindre än hälften som har en specialistutbildning. Ett betydande problem i den kommunala vården är att både andelen högskoleutbildade generellt och andelen specialistsjuksköterskor är mycket låg.
Vårdförbundet vill att regeringen tar initiativ till att skapa en gemensam samling med berörda myndigheter, lärosäten, kommuner, landsting, privata vårdgivare, professioner och patienter. Där ska man diskutera kompetensförsörjningsbehov och vilka åtgärder som krävs för att säkra kompetensen i framtidens vård. Vårdförbundet föreslår dessutom ett antal åtgärder som kan genomföras redan idag:
- Akademisk specialisttjänstgöring (AST) för sjuksköterskor införs i hela landet. - Huvudmännens ansvar att tillhandahålla utbildningsanställningar för akademisk specialisttjänstgöring för sjuksköterskor regleras i lag. - En utredning om vilka åtgärder som krävs för att införa reglerade specialistutbildningar för röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker tillsätts. - Socialstyrelsen får uppdraget att genomföra en fördjupad analys av kompetensförsörjningen i vården. - Kommuner och landsting tar fram en strategi för att åtgärda den strukturella lönediskrimineringen av kvinnodominerade yrken. - Strukturerad yrkesintroduktion på mellan 9 och 12 månader för alla nyutexaminerade sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor införs.
För att klara kompetensförsörjningen är bland annat frågor kring jämställd livslön, arbets- och vårdmiljö viktiga. Utbildning måste löna sig, till exempel får en biomedicinsk analytiker en negativ avkastning på sin utbildning. Livslönen för denna profession inom vården är lägre jämfört med de som enbart har gymnasieutbildning .
En nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso-och sjukvården (S 2013:14)
Vårdförbundet har deltagit vid de regionala hearingar som utredningen ordnat. Som ett komplement till de synpunkter som framförts där och inför utredningens fortsatta arbete lämnar Vårdförbundet följande skriftliga synpunkter.
Sammanfattning
Vårdförbundet anser att promemorian är ett värdefullt bidrag till diskussionen om hur vårdens resurser ska kunna användas bättre. Vi instämmer i stora drag i de problembeskrivningar som utredningen presenterar.
Vårdförbundets anser dock att det finns tre viktiga områden som utredningen inte tar upp eller enbart tangerar. Det handlar om att ta tillvara patientens resurser och personcentrera vården, den kommunala vårdens bidrag till ett effektivt resursutnyttjande och kompetensförsörjningsfrågorna.
Vårdförbundet menar att det behövs ett genomgripande systemskifte i svensk vård – vården måste ställa om! Vi vill se en personcentrerad vård med jämlik hälsa som det övergripande målet. Det är det mest framgångsrika sättet att ta vara på vårdens möjligheter och möta befolkningens hälsoutmaningar. En sådan omfattande omställning kräver långsiktighet och mod. Vårdförbundet konstaterar att promemorian inte i tillräcklig uträckning tar upp den stora latenta resurs som finns i att ta tillvara patienternas egna förmågor och kunskaper.
Vårdförbundet ser det som särskilt viktigt att lägga kraft på att planera hälsofrämjande insatser och en sammanhållen vård för de personer som har de största vårdbehoven – personer med multisjuklighet, långvarig sjukdom och personer med omfattande funktionsnedsättning. Det är dessa personer som den traditionella vården ofta sviker. Det är samtidigt i dessa grupper som de största vinsterna kan göras om vården ställer om och blir personcentrerad, både när det gäller resultat för varje person och när det gäller resursanvändning i vården och samhället i stort.
Den kommunala hälso- och sjukvården behandlas inte i promemorian trots att den idag utgör en stor andel av den svenska vården. Det är viktigt att se att kommunerna inte enbart är huvudmän för omsorgsinsatser, utan för en allt mer avancerad och ökande andel av den samlade vårdinsatsen enligt HSL. Utredningens analyser och problembeskrivningar rörande landstingsvården behöver kompletteras med motsvarande för den kommunala vården för att nå effektivitet i hela vårdsystemet.
En förutsättning för en effektiv vård är en väl fungerande kompetensförsörjning. Rätt kunskap och kompetens på rätt plats är av central betydelse för att göra vården effektiv och säker. Vi menar att det mycket stora kompetensförsörjningsbehov som vården står inför är en av de största utmaningarna för en vård av god kvalitet. Ett genomförande av Vårdförbundets förslag till organisation av specialistsjuksköterskeutbildningarna är ett led i att möta dessa utmaningar.
Tre huvudproblem
Promemorian pekar ut tre huvudproblem när det gäller ett effektivare utnyttjande av resurserna i hälso-och sjukvården. Vårdförbundet instämmer i att dessa områden är centrala för att uppnå en effektivare vård.
Styrsystemen
Vårdförbundet delar uppfattningen att styrningen är splittrad, mångfaldig, ibland detaljerad och att det saknas analyser över vilka konsekvenser den får. Vårdförbundet delar även uppfattningen att styrsystemen inte stimulerar en sammanhållen och patientorienterad (personorienterad) vård med kontinuitet och kvalitet.
Idag har vårdens styrning ett alltför ensidigt fokus på kostnad och produktion. Det motverkar en helhetssyn på patienten och har i praktiken i stor utsträckning kommit att handla produktion och optimering av enskilda vårdinsatser. Vårdförbundet anser att styrningen måste skifta fokus till hälsa och personcentrering. Styrdokumenten i vården, lagarna och ersättningssystemen behöver utformas så att vården blir sammanhållen och personcentrerad.
Idag står personer med långvarig sjukdom för 80-85 procent av sjukvårdskostnaderna. Personer med multisjuklighet står för 50 procent av de samlade sjukvårdskostnaderna och drygt hälften av alla läkarbesök på akutmottagningar. Om vården blir mer personcentrerad för dessa personer blir den bättre och säkrare samtidigt som vi frigör resurser för övrig vårdutveckling. Forskningen visar att resultaten som kan uppnås genom personcentrerad vård är mycket positiva både för patienter, yrkesverksamma, närstående och för vårdens och samhällets resursanvändning .
I avsnitt 4.2 behandlas strukturfrågorna inom vården. I promemorian lyfts den viktiga frågan om snedfördelningen av resurser mellan landstingens primärvård och sluten vård. Vårdförbundet anser att det är en brist att den kommunala vården inte behandlas här. Promemorians analyser och problembeskrivningar rörande landstingsvården behöver kompletteras med analyser och problembeskrivningar rörande den kommunala vården som går utöver de som gjorts inom ramen för utredarens sidouppdrag om betalningsansvarslagen.
Det är viktigt att se att kommunerna inte enbart är huvudmän för omsorgsinsatser, utan för en allt mer avancerad och växande andel av den samlade vårdinsatsen enligt HSL. Delar av den problematik som återfinns inom den landstingsdrivna vården i form av ökade påfrestningar på ambulansverksamheten, orimliga väntetider på akutmottagningarna och överbeläggningar inom den slutna specialistsjukvården hänger samman med brister i synen på primärkommunernas roll i systemet.
Sedan Ädelreformen har kommunernas andel av och betydelse för vården stadigt ökat. Kommunerna är redan idag stora och viktiga huvudmän för hemsjukvård, elevhälsa, psykiatri och äldrevård och har en avgörande roll när det gäller att skapa en sammanhållen vård. Mot bakgrund av bland annat den demografiska utvecklingen förväntas den kommunala vården växa ytterligare i omfattning och betydelse.
För att kunna göra vården mer sammanhållen och effektiv krävs att övergångarna mellan huvudmännen fungerar bättre än idag. Därför är det viktigt att arbetet med en förbättrad styrning för sammanhållen vård inte begränsas till landstingens verksamhet utan har ett personcentrerat synsätt och involverar alla aktörer i vårdkedjan, även kommunala och privata vårdgivare. För att kunna göra vården mer sammanhållen krävs att gränssnitten mellan huvudmännen fungerar bättre än idag. Det är viktigt om vården skall kunna använda resurserna bättre.
Idag har kommunerna ett stort ansvar för vården av de äldre och personer med multisjuklighet. Trots det är andelen högskoleutbildad personal i allmänhet och specialistsjuksköterskor i synnerhet låg i den i den kommunala vården. Till detta kommer svårigheterna för landstingens primärvård att garantera ett tillfredsställande läkarstöd. Synen på primärkommunerna som en nyckelaktör i framtidens vård behöver stärkas avsevärt. Kompetensförsörjningen blir därmed en avgörande fråga även i den kommunala vården.
Verksamhetsstöden/E-hälsa/Informationssystem
Ett av nyckelbegreppen i personcentrerad vård är dokumentationen. I den personliga hälsoplanen fångas patientberättelsen och en gemensam överenskommelse mellan patienten och vården om mål, strategier och uppföljning av vården fastställs. Överenskommelsen gör det tydligt vilket ansvar var och en i teamet har och patientens egen roll och ansvar tydliggörs.
I en personcentrerad vård är därför informationshanteringen av central betydelse. Att på ett effektivt sätt kunna dokumentera patientens berättelse, den personliga hälsoplanen och vidtagna vårdåtgärder samt att denna information följer patienten över vårdgivargränserna, är nödvändigt för att vården skall kunna leva upp till kravet på att vara god och säker. Även kraven från invånarna att i större utsträckning vara medskapare genom att kunna sköta sin egen hälsa och kommunicera digitalt ställer krav på omställning av vårdens arbetssätt. För att vården fullt ut ska bli personcentrerad bör alla patienter ha tillgång till all sin information och dokumentation, som av tillgänglighetsskäl, resursskäl och säkerhetsskäl genomgående ska vara digital.
Vårdförbundet instämmer i utredningens beskrivning av problemen med dagens eHälsa och verksamhetsstöd i vården samt slutsatsen att det behövs ett omtag nationellt när det gäller eHälsa. Vårdförbundet vill särskilt understryka utredarens uppfattning att statens styrning bör bli tydligare inom eHälsoområdet med tyngdpunkt på infrastrukturfrågorna och att det krävs omfattande investeringar.
Vårdförbundet instämmer särskilt i beskrivningen av det omfattande och resursslukande problemet med dubbeldokumentationen. Därför ställer vi oss positiva till att bidra i arbetet med att öka standardiseringen och skapa tydlighet kring frågorna om vad som skall dokumenteras av vem i den personcentrerade och tvärprofessionella vårddokumentationen.
I slutet av mars kom eHälsokommitténs slutbetänkande. Det innebär att det nu ligger två viktiga utredningar om de legala frågorna och den statliga styrningen inom eHälsoområdet på Socialdepartementets bord. Vårdförbundet anser att det är angeläget att dessa frågor behandlas skyndsamt för att undanröja hinder på vägen mot en väl fungerande eHälsa. Pausandet av NOD-projektet är en allvarlig signal på att vissa delar av lagstiftningen står i vägen för utvecklingen av patientsäkerheten inom bl.a. läkemedelsområdet. Det är också en tydlig indikation på att de ansvariga på nationell nivå behöver samla sig för ett gemensamt och kraftfullt agerande inom eHälsoområdet.
Organisation och arbetssätt som stödjer patientens väg genom vården
Vårdens organisation och arbetssätt behöver förändras. I en personcentrerad vård är det inte relevant att se kunskaper ur ett traditionellt hierarkiskt perspektiv. Vårdförbundet anser att teamarbete med samverkan och samarbete mellan personen och vårdens professioner, med kompletterande kunskapsområden, krävs för att vården skall bli effektiv. Teamet kan bestå av vårdpersonal från olika enheter och olika vårdgivare: de som har vårdat, vårdar och kommer att vårda patienten.
Ledarskapet är viktigt för att ta tillvara den samlade kunskapen hos olika professioner och patienter i teamet. Vårdförbundet delar promemorians uppfattning att en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifter är en av nyckelfrågorna när det gäller att åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande. Ledarskapet har också en central betydelse för att driva det lokala förändringsarbetet. Vårdförbundet instämmer i utredarens krav på att första linjens chefer skall ha ett tydligt ansvar för detta. Det kräver dock både resurser och befogenheter för att kunna omvandlas till konkret handling.
I personcentrerad vård tillskriver man patienten både rättigheter och ansvar när det gäller den egna vården. Det innebär att vården måste se personen som en aktiv partner. Personen och vid behov närstående är självklara delar av teamet. Personens berättelse blir grunden för hur teamet sätts samman och hur vården planeras så att den hålls samman för varje person. I teamet, lyssnar patienten med eventuella närstående samt professionella på varandra i syfte att nå en överenskommelse om hur en god och säker vård kan uppnås för den enskilde patienten.
Att implementera en personcentrerad vård är en stor utmaning. Hälso-och sjukvården arbetar idag i mycket liten utsträckning personcentrerat trots att sannolikt flertalet anser att de redan idag gör det. För att uppnå en personcentrerad vård behövs systematiskt arbete. Det behövs en insikt hos såväl vårdens professioner som vårdens ledning om att personcentrerad vård kräver ett förändrat beteende från alla.
I personcentrerad vård är det viktigaste momentet mötet med patienten. En kontinuerlig vårdrelation är särskilt viktig för personer som har större behov under längre tid. För dessa personer ska vården erbjuda en fast vårdkontakt enligt 29a § HSL. Utifrån personens behov och önskemål blir någon ur teamet den fasta vårdkontakten t.ex. en distriktssköterska, läkare, arbetsterapeut, fysioterapeut eller beteendevetare. Den fasta vårdkontakten ska också ha till uppgift att koordinera samverkan inom vårdteamet. En fast vårdkontakt kan även fungera som "hälsocoach" för personer som visar tecken på sviktande hälsa. Huvudmän och vårdgivare måste ta ett betydligt större ansvar än de gör idag för att tillförsäkra patienterna denna lagliga rättighet.
Kompetensförsörjning
Rätt kunskap och kompetens på rätt plats är av central betydelse för att göra vården effektiv och säker. Bristen på personal inom vården är ett allvarligt och växande problem. Detta hotar möjligheterna till ett effektivt resursutnyttjande och en säker vård.
Promemorian tangerar bara frågan om kompetensförsörjning genom att peka på ett behov av att se över sjuksköterskeutbildningen och utreda en modell för specialistsjuksköterskeutbildningen.
Ett exempel på allvarligt problem med kompetensförsörjningen är att både andelen och antalet specialistsjuksköterskor har minskat kraftigt sedan mitten på 1990–talet. Då var två tredjedelar av sjuksköterskorna specialistutbildade. Idag är det mindre än hälften som har en specialistutbildning. Ett betydande problem i den kommunala vården är att både andelen högskoleutbildade generellt och andelen specialistsjuksköterskor är mycket låg.
Vårdförbundet vill att regeringen tar initiativ till att skapa en gemensam samling med berörda myndigheter, lärosäten, kommuner, landsting, privata vårdgivare, professioner och patienter. Där ska man diskutera kompetensförsörjningsbehov och vilka åtgärder som krävs för att säkra kompetensen i framtidens vård. Vårdförbundet föreslår dessutom ett antal åtgärder som kan genomföras redan idag:
- Akademisk specialisttjänstgöring (AST) för sjuksköterskor införs i hela landet.
- Huvudmännens ansvar att tillhandahålla utbildningsanställningar för akademisk specialisttjänstgöring för sjuksköterskor regleras i lag.
- En utredning om vilka åtgärder som krävs för att införa reglerade specialistutbildningar för röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker tillsätts.
- Socialstyrelsen får uppdraget att genomföra en fördjupad analys av kompetensförsörjningen i vården.
- Kommuner och landsting tar fram en strategi för att åtgärda den strukturella lönediskrimineringen av kvinnodominerade yrken.
- Strukturerad yrkesintroduktion på mellan 9 och 12 månader för alla nyutexaminerade sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor införs.
För att klara kompetensförsörjningen är bland annat frågor kring jämställd livslön, arbets- och vårdmiljö viktiga. Utbildning måste löna sig, till exempel får en biomedicinsk analytiker en negativ avkastning på sin utbildning. Livslönen för denna profession inom vården är lägre jämfört med de som enbart har gymnasieutbildning .
Med vänlig hälsning,
VÅRDFÖRBUNDET
Förbundsordförande
Sineva Ribeiro