Vårdförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över slutbetänkandet. Vårdförbundet tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
Vårdförbundets utgångspunkter
Varje människa är unik och alla människor har samma värde och samma rätt till en god och säker vård. Det ska vara den styrande principen för all vård.
Oavsett vårdbehov och livssituation ska alla människor kunna lita på att just hon får den vård som hon behöver när den behövs. Den som har de största behoven ska ges företräde till vård. Utifrån detta självklara faktum måste en god och säker vård byggas. För en ökad vårdtagarmakt krävs öppenhet kring vårdens prioriteringar, resultat och säkerhet. För att kunna erbjuda en likvärdig vård till hela befolkningen måste beslutsprocessen kring vad som ska vara innanför respektive utanför det offentliga systemet ske under liknande former i hela landet. Befolkningen måste kunna lita på att prioriteringen av vilka behov som ska tillgodoses görs på samma sätt hos alla sjukvårdshuvudmän. Landstingens och kommunernas lokala självstyre medför ytterligare en dimension i detta arbete. Prioriteringarna ska utgå från den etiska plattformen som riksdagen har beslutat om.
Jämlik vård
Jämlik vård är sedan länge en viktig fråga för Vårdförbundet. Förbundet har också på olika sätt engagerat sig i frågan, exempelvis genom att tillsammans med 19 organisationer medverkat till en nationell plattform för jämlik hälsa och vård.
Utredningen redovisar på ett förtjänstfullt sätt den kunskap som finns om skillnader i den hälso- och sjukvård som ges. Förbundet skulle vilja att den beskrivning som finns i betänkandet också kompletteras med den lagreglerade ojämlikhet som den begränsade vården till papperslösa och asylsökande innebär.
Vårdförbundet instämmer i att det är viktigt att sätta ljuset på de skillnader som finns och att det också är viktigt att fortsätta med det arbete som redan har påbörjats. Förbundet vill också lyfta Överenskommelsen om en Etisk Plattform för öppenhet om kvalitet, ekonomi och anställningsvillkor hos utförare inom vård och omsorg med offentlig finansiering som ett instrument för att synliggöra och stimulera utvecklingen för jämlik vård. Vårdförbundet skulle vilja se fler konkreta förslag från utredningen på hur man ska kunna komma till rätta med de skillnader som finns.
Utredningen redogör för sina överväganden ur tre olika perspektiv; regionalt, system/organisation och individ. Vårdförbundet har följande synpunkter på utredningens överväganden:
Regionalt perspektiv
Utredningen konstaterar att skillnader i medicinsk kvalitet och medicinska resultat mellan landstingen inte är rimliga och att de inte måste accepteras med hänvisning till det kommunala självstyret. Detta kan Vårdförbundet instämma i till fullo. Förbundet har förståelse för att patientmaktsutredningen inte har mandat att påverka det kommunala självstyret, men mot bakgrund av vilka orimliga skillnader det finns mellan landstingen hade det varit önskvärt att problematisera detta ytterligare.
Vårdförbundet håller med om de brister och skillnader i medicinska resultat som framgår av Öppna jämförelser och nationella utvärderingar i högre grad än i dag bör utgöra underlag för statliga tillsynsinsatser. De patientsäkerhetsrisker som skillnaderna kan tyda på bör föranleda krav på åtgärder från Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Detta är dock inget nytt, utan det ansvaret har IVO redan och det hade också Socialstyrelsen tidigare. Det anges i betänkandet att rapporter och utvärderingar om skillnader i vården sällan lett till insatser från tillsynen. Vi känner inte till ett enda sådant tillsynsärende och ifrågasätter hur man kan få tillsynen att ta sitt ansvar och utnyttja de verktyg som finns för detta.
Förbundet instämmer också i att patienter bör få bättre möjligheter att tillgodogöra sig den information som framgår av Öppna Jämförelser, nationella utvärderingar och patientklagomål till patientnämnder och Inspektionen för vård och omsorg. Informationen och transparens är viktig och har fördelar för patienterna och vården i många sammanhang. I betänkandet hävdas att öppenhet om resultaten kan sporra vårdgivarna att skärpa sig och att detta skulle kunna leda till mer jämlik vård. Detta kan nog stämma till viss del, men förbundet ifrågasätter hur mycket ökad kunskap hos patienterna och allmänheten om hur det är, kan påverka landstingen att leverera en mer jämlik vård.
Utredningens förslag i tidigare delbetänkande om fritt val av utförare i öppen vård nämns också som ett sätt att skynda på en viss utjämning av oacceptabla skillnader mellan landstingen, dvs. minska ojämlikhet ur ett regionalt perspektiv. Det är möjligt att det är så, men det skulle å andra sidan kunna t.o.m. kunna finnas argument för fritt val av utförare skulle kunna öka ojämlikhet ur ett systemperspektiv i stället. Vilka patientgrupper är det som har möjlighet, kunskap och intresse av att nyttja ett fritt val? Vårdförbundet anser att det är positivt med förslaget om fritt val av utförare ur ett valfrihetsperspektiv, men att man inte helt självklart kan ta detta till intäkt för att det leder till mer jämlik vård.
Systemperspektiv
Vårdförbundet instämmer i att vården bör ha tydligare fokus på kompletterande vägar in i hälso- och sjukvården. Det finns flera positiva exempel på detta som också redovisas i betänkandet. Likaså håller vi med om att ett mer personligt och patientcentrerat synsätt på organisatoriska lösningar bör ge förutsättningar för en mer jämlik tillgång till hälso- och sjukvård. Det är också viktigt att ersättningssystemen bör utformas så att det ges utrymme och möjlighet till ersättning även för kompletterande lösningar. Det borde i upphandlingsunderlag och regelböcker ”beställas” en mer personcentrerad vård och uppföljningen bör i högre grad ske på indikatorer för jämlik vård. Forskningsmedel behöver destineras till området jämlik vård och personcentrering.
Det personliga mötet
Vårdförbundet instämmer i att vårdgivarna bör ta ökat ansar för att följa upp och granska vidtagna behandlingsinsatser utifrån bl.a. genus och socioekonomiska faktorer. Förbundet är också positivt till de övriga förslagen i denna del. Personcentrerad vård behöver stimuleras. I grundläggande vårdutbildningar bör utbildning om diskriminering och likvärdig vård ingå.
Patientklagomål
Vårdförbundet instämmer i att kunskapen från patientklagomål systematiskt ska ställas samman och analyseras och att Inspektionen för vård och omsorg bör utveckla system för att aggregera, analysera, sammanställa och återföra erfarenheter från bl.a. anmälnings- och klagomålsärenden.
Lag och förordning om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet
Vårdförbundet instämmer i att HSL bör upphävas och ersättas av en ny lag och att det bör införas en samlande förordning på hälso- och sjukvårdens område. Ändringarna och strukturen i den nya lagen ger en bättre överblick över regleringen på området och kan underlätta senare utveckling och införande av nya bestämmelser. Vårdförbundet är i huvudsak positivt till förslagen om organisationslag och förordning på hälso- och sjukvårdens område.
Vårdförbundet delar dock inte till fullo utredningens uppfattning om följande: Utredningen bedömer att de lagar som finns om vård till papperslösa och asylsökande inte ska föras in i organisationslagen. Utredningen hänvisar i denna del till prop. 2012/13:109.
Vårdförbundet delar inte denna uppfattning utan anser att de borde inarbetas i organisationslagen. Detta var också det som Vårdförbundets ansåg i sitt remissyttrande över Ds 2012:36. Vårdförbundets uppfattning delades av flera remissinstanser. På s. 109 i betänkandet anförs att bestämmelserna om att den som har stört behov av vård ska ges företräde och att bestämmelserna i patientlagen ska följas. I detta sammanhang skulle man också kunna nämna resten av innehållet i förslaget till 1 kap. 2 § organisationslagen som inte är applicerbart på vård till papperslösa och asylsökande. Där anges att målet för hälso- och sjukvårdsverksamheten är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I angivet lagrum anges också att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Med den lagstiftning vi har om begränsad rätt till vård för papperslösa och asylsökande kan vi inte tala om att vård ges på lika villkor, respekt för alla människors lika värde osv.
Regler om verksamhetschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) finns idag i lagar, förordningar och föreskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen. Det är inte lätt att få en samlad bild av vilket ansvar en verksamhetschef respektive medicinskt ansvarig sjuksköterska har. Utredningen har valt att flytta bestämmelsen om verksamhetschef i patientsäkerhetsförordningen till förordningen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. Detta är bra. Bestämmelsen om MAS, lämnas däremot kvar i patientsäkerhetsförordningen. Vårdförbundet anser att det bl.a. av pedagogiska skäl vore önskvärt att samla bestämmelserna om MAS i organisationslagen och i förordningen till den. Förbundet förstår inte varför det i betänkandet hävdas att det inte varit möjligt att göra det.
Vårdförbundet instämmer i att bestämmelserna om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården m.m. kan vara inaktuella och behöver ses över. Det kan exempelvis ifrågasättas om inte röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker borde omfattas av kraven på legitimation vid anställning (5kap 7 § i förslaget till förordning). Det kan också ifrågasättas varför kraven på legitimation inte ska gälla också för enskilt bedriven verksamhet.
Ansvarsfull hälso- och sjukvård (SOU 2013:44)
Vårdförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över slutbetänkandet. Vårdförbundet tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
Vårdförbundets utgångspunkter
Varje människa är unik och alla människor har samma värde och samma rätt till en god och säker vård. Det ska vara den styrande principen för all vård.
Oavsett vårdbehov och livssituation ska alla människor kunna lita på att just hon får den vård som hon behöver när den behövs. Den som har de största behoven ska ges företräde till vård. Utifrån detta självklara faktum måste en god och säker vård byggas. För en ökad vårdtagarmakt krävs öppenhet kring vårdens prioriteringar, resultat och säkerhet. För att kunna erbjuda en likvärdig vård till hela befolkningen måste beslutsprocessen kring vad som ska vara innanför respektive utanför det offentliga systemet ske under liknande former i hela landet. Befolkningen måste kunna lita på att prioriteringen av vilka behov som ska tillgodoses görs på samma sätt hos alla sjukvårdshuvudmän. Landstingens och kommunernas lokala självstyre medför ytterligare en dimension i detta arbete. Prioriteringarna ska utgå från den etiska plattformen som riksdagen har beslutat om.
Jämlik vård
Jämlik vård är sedan länge en viktig fråga för Vårdförbundet. Förbundet har också på olika sätt engagerat sig i frågan, exempelvis genom att tillsammans med 19 organisationer medverkat till en nationell plattform för jämlik hälsa och vård.
Utredningen redovisar på ett förtjänstfullt sätt den kunskap som finns om skillnader i den hälso- och sjukvård som ges. Förbundet skulle vilja att den beskrivning som finns i betänkandet också kompletteras med den lagreglerade ojämlikhet som den begränsade vården till papperslösa och asylsökande innebär.
Vårdförbundet instämmer i att det är viktigt att sätta ljuset på de skillnader som finns och att det också är viktigt att fortsätta med det arbete som redan har påbörjats. Förbundet vill också lyfta Överenskommelsen om en Etisk Plattform för öppenhet om kvalitet, ekonomi och anställningsvillkor hos utförare inom vård och omsorg med offentlig finansiering som ett instrument för att synliggöra och stimulera utvecklingen för jämlik vård. Vårdförbundet skulle vilja se fler konkreta förslag från utredningen på hur man ska kunna komma till rätta med de skillnader som finns.
Utredningen redogör för sina överväganden ur tre olika perspektiv; regionalt, system/organisation och individ. Vårdförbundet har följande synpunkter på utredningens överväganden:
Regionalt perspektiv
Utredningen konstaterar att skillnader i medicinsk kvalitet och medicinska resultat mellan landstingen inte är rimliga och att de inte måste accepteras med hänvisning till det kommunala självstyret. Detta kan Vårdförbundet instämma i till fullo. Förbundet har förståelse för att patientmaktsutredningen inte har mandat att påverka det kommunala självstyret, men mot bakgrund av vilka orimliga skillnader det finns mellan landstingen hade det varit önskvärt att problematisera detta ytterligare.
Vårdförbundet håller med om de brister och skillnader i medicinska resultat som framgår av Öppna jämförelser och nationella utvärderingar i högre grad än i dag bör utgöra underlag för statliga tillsynsinsatser. De patientsäkerhetsrisker som skillnaderna kan tyda på bör föranleda krav på åtgärder från Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Detta är dock inget nytt, utan det ansvaret har IVO redan och det hade också Socialstyrelsen tidigare. Det anges i betänkandet att rapporter och utvärderingar om skillnader i vården sällan lett till insatser från tillsynen. Vi känner inte till ett enda sådant tillsynsärende och ifrågasätter hur man kan få tillsynen att ta sitt ansvar och utnyttja de verktyg som finns för detta.
Förbundet instämmer också i att patienter bör få bättre möjligheter att tillgodogöra sig den information som framgår av Öppna Jämförelser, nationella utvärderingar och patientklagomål till patientnämnder och Inspektionen för vård och omsorg. Informationen och transparens är viktig och har fördelar för patienterna och vården i många sammanhang. I betänkandet hävdas att öppenhet om resultaten kan sporra vårdgivarna att skärpa sig och att detta skulle kunna leda till mer jämlik vård. Detta kan nog stämma till viss del, men förbundet ifrågasätter hur mycket ökad kunskap hos patienterna och allmänheten om hur det är, kan påverka landstingen att leverera en mer jämlik vård.
Utredningens förslag i tidigare delbetänkande om fritt val av utförare i öppen vård nämns också som ett sätt att skynda på en viss utjämning av oacceptabla skillnader mellan landstingen, dvs. minska ojämlikhet ur ett regionalt perspektiv. Det är möjligt att det är så, men det skulle å andra sidan kunna t.o.m. kunna finnas argument för fritt val av utförare skulle kunna öka ojämlikhet ur ett systemperspektiv i stället. Vilka patientgrupper är det som har möjlighet, kunskap och intresse av att nyttja ett fritt val? Vårdförbundet anser att det är positivt med förslaget om fritt val av utförare ur ett valfrihetsperspektiv, men att man inte helt självklart kan ta detta till intäkt för att det leder till mer jämlik vård.
Systemperspektiv
Vårdförbundet instämmer i att vården bör ha tydligare fokus på kompletterande vägar in i hälso- och sjukvården. Det finns flera positiva exempel på detta som också redovisas i betänkandet. Likaså håller vi med om att ett mer personligt och patientcentrerat synsätt på organisatoriska lösningar bör ge förutsättningar för en mer jämlik tillgång till hälso- och sjukvård. Det är också viktigt att ersättningssystemen bör utformas så att det ges utrymme och möjlighet till ersättning även för kompletterande lösningar. Det borde i upphandlingsunderlag och regelböcker ”beställas” en mer personcentrerad vård och uppföljningen bör i högre grad ske på indikatorer för jämlik vård. Forskningsmedel behöver destineras till området jämlik vård och personcentrering.
Det personliga mötet
Vårdförbundet instämmer i att vårdgivarna bör ta ökat ansar för att följa upp och granska vidtagna behandlingsinsatser utifrån bl.a. genus och socioekonomiska faktorer. Förbundet är också positivt till de övriga förslagen i denna del. Personcentrerad vård behöver stimuleras. I grundläggande vårdutbildningar bör utbildning om diskriminering och likvärdig vård ingå.
Patientklagomål
Vårdförbundet instämmer i att kunskapen från patientklagomål systematiskt ska ställas samman och analyseras och att Inspektionen för vård och omsorg bör utveckla system för att aggregera, analysera, sammanställa och återföra erfarenheter från bl.a. anmälnings- och klagomålsärenden.
Lag och förordning om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet
Vårdförbundet instämmer i att HSL bör upphävas och ersättas av en ny lag och att det bör införas en samlande förordning på hälso- och sjukvårdens område. Ändringarna och strukturen i den nya lagen ger en bättre överblick över regleringen på området och kan underlätta senare utveckling och införande av nya bestämmelser. Vårdförbundet är i huvudsak positivt till förslagen om organisationslag och förordning på hälso- och sjukvårdens område.
Vårdförbundet delar dock inte till fullo utredningens uppfattning om följande:
Utredningen bedömer att de lagar som finns om vård till papperslösa och asylsökande inte ska föras in i organisationslagen. Utredningen hänvisar i denna del till prop. 2012/13:109.
Vårdförbundet delar inte denna uppfattning utan anser att de borde inarbetas i organisationslagen. Detta var också det som Vårdförbundets ansåg i sitt remissyttrande över Ds 2012:36. Vårdförbundets uppfattning delades av flera remissinstanser. På s. 109 i betänkandet anförs att bestämmelserna om att den som har stört behov av vård ska ges företräde och att bestämmelserna i patientlagen ska följas. I detta sammanhang skulle man också kunna nämna resten av innehållet i förslaget till 1 kap. 2 § organisationslagen som inte är applicerbart på vård till papperslösa och asylsökande. Där anges att målet för hälso- och sjukvårdsverksamheten är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I angivet lagrum anges också att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Med den lagstiftning vi har om begränsad rätt till vård för papperslösa och asylsökande kan vi inte tala om att vård ges på lika villkor, respekt för alla människors lika värde osv.
Regler om verksamhetschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) finns idag i lagar, förordningar och föreskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen. Det är inte lätt att få en samlad bild av vilket ansvar en verksamhetschef respektive medicinskt ansvarig sjuksköterska har. Utredningen har valt att flytta bestämmelsen om verksamhetschef i patientsäkerhetsförordningen till förordningen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. Detta är bra. Bestämmelsen om MAS, lämnas däremot kvar i patientsäkerhetsförordningen. Vårdförbundet anser att det bl.a. av pedagogiska skäl vore önskvärt att samla bestämmelserna om MAS i organisationslagen och i förordningen till den. Förbundet förstår inte varför det i betänkandet hävdas att det inte varit möjligt att göra det.
Vårdförbundet instämmer i att bestämmelserna om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården m.m. kan vara inaktuella och behöver ses över. Det kan exempelvis ifrågasättas om inte röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker borde omfattas av kraven på legitimation vid anställning (5kap 7 § i förslaget till förordning). Det kan också ifrågasättas varför kraven på legitimation inte ska gälla också för enskilt bedriven verksamhet.
VÅRDFÖRBUNDET
Sineva Ribeiro, Förbundsordförande