Vårdförbundet instämmer i huvudsak i utredarens problembeskrivning och i många av de åtgärder som föreslås för att åtgärda dessa problem. Förbundet avstyrker däremot utredarens förslag till uppdrag för den föreslagna nya myndigheten. En uppdelning av ambulansdirigeringen mellan olika aktörer kommer att motverka den nödvändiga integreringen av ambulanssjukvården i den övriga hälso- och sjukvården.
Det är uppenbart att en väl fungerande alarmeringstjänst är ett vitalt samhällsintresse. Utredaren beskriver också på ett bra sätt de problem som finns inom den nuvarande organisationen av alarmtjänsten i Sverige i betänkandet. Det är en beskrivning som understöds av Riksrevisionen i rapporten Statens insatser inom ambulansverksamheten (RIR 2012:20). De senaste åren har bristerna i alarmeringstjänsten uppmärksammats i massmedia särskilt i samband med ambulansdirigeringsärenden.
Vårdförbundet ställer sig frågande till valet att inte inkalla experter till utredningen vilket hade kunnat fördjupa förståelsen av komplexiteten i frågan och t.ex. behovet av ytterligare integrering av ambulanssjukvården i den övriga hälso- och sjukvården. Förbundet representerar en stor och viktig grupp inom alarmtjänsten och akutvårdskedjan och borde därför även vara en självklar remissinstans.
Dagens ambulanssjukvård är långt ifrån den transportorganisation som fanns när det gemensamma larmnumret inrättades. Genom de senaste årens utveckling har ambulansorganisationen transformerats till en högkompetent och välutrustad mobil akutmottagning som är en vital del av akutvårdskedjan med stor potential att förbättra och effektivisera hälso- och sjukvården. Det är alltså ett samhällsintresse att disponerandet av denna resurs inte splittras upp på flera aktörer. Med dagens organisation av hälso- och sjukvården bör ansvaret för all ambulansdirigering ligga hos landstingen.
Vårdförbundet avstyrker förslaget att dela upp ambulansdirigeringen på flera aktörer utifrån larmens prioritet. Utredarens alternativa modeller 1 och 2 kan på ett bra sätt tillfredställa behoven av bättre reglering, styrning, samverkan och tillsyn av verksamheten utan att få de negativa konsekvenser som huvudförslaget innebär.
När det gäller förslaget att lägga verksamheten hos en nyinrättad myndighet anser Vårdförbundet att utredaren inte på ett uttömmande sätt har genomlyst möjligheterna till förbättringar inom nuvarande organisation. Med en striktare reglering och tillsyn borde förbättringspotentialen vara god.
Vårdförbundet instämmer i utredarens bedömning att det är viktigt med utvecklad samverkan mellan de berörda myndigheterna och att staten understödjer detta. Förbundet instämmer också i förslaget att alarmeringsfunktionen skall ha samma ansvar och uppgifter såväl i vardag som i kris.
Eftersom Vårdförbundet inte tar ställning till förslaget att inrätta en ny myndighet avstår vi från att ha synpunkter på organisationen. Förbundet vill däremot framhålla att modern informations- och kommunikationsteknik gör att lokalmässig samordning till ett fåtal stora larmcentraler inte självklart är nödvändigt för effektivitet och kompetensförsörjning.
Frågan om teknisk samordning mellan de olika aktörerna inom alarmeringstjänsten anser Vårdförbundet vara av högsta prioritet. Dagens tekniska nivå innebär en stor patientsäkerhetsrisk och en fördröjning av larmhanteringen vissa fall. Förbundet vill dock framhålla att den enda boten på dagens problem inte nödvändigtvis är framtagandet av en gemensam teknisk plattform. Det finns alltför många avskräckande exempel på havererade IT-projekt inom området.
Ett krav bör dock vara att det finns specificerade gränssnitt för informationsutbyte som de olika aktörerna skall vara tvungna att anpassa sig till.
Vårdförbundet instämmer i förslaget att det bör tas fram en särskild yrkesutbildning för larmoperatörer. Det är dock ett missförstånd att denna förbättrade utbildningsnivå skall kunna ersätta sjuksköterskekompetensen i samband med handläggningen av vårdärenden. Larm i vårdärenden är att betrakta som hälso- och sjukvård i lagens mening och skall handläggas av legitimerad vårdpersonal. Det är en kompetens som inte kan ersättas av tekniska stödsystem.
När det gäller belastningen på nödnumret 112 är det allvarligt att över hälften av alla anrop är sådana som inte borde förekomma. Det är därför viktigt med informationsinsatser kring nödnumrets funktion och de alternativa telefonnummer som finns för icke akuta ärenden. Vårdförbundet anser att det är mycket viktigt med skärpta krav på och uppföljning av driftssäkerhet, yttäckning och åtgärder vid störningar när det gäller operatörerna av landets kommunikationsnät.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, föreslås få ansvar för tillsyn av den föreslagna nya myndigheten. Vårdförbundet anser att MSB bör ha tillsynsansvar för larmnumret 112 men Inspektionen för vård och omsorg skall ha tillsynsansvaret för all handläggning av vårdärenden.
Avslutningsvis instämmer Vårdförbundet i att Alarmering bör regleras i lag.
En myndighet för alarmering (SOU 2013:33)
Vårdförbundet instämmer i huvudsak i utredarens problembeskrivning och i många av de åtgärder som föreslås för att åtgärda dessa problem. Förbundet avstyrker däremot utredarens förslag till uppdrag för den föreslagna nya myndigheten. En uppdelning av ambulansdirigeringen mellan olika aktörer kommer att motverka den nödvändiga integreringen av ambulanssjukvården i den övriga hälso- och sjukvården.
Det är uppenbart att en väl fungerande alarmeringstjänst är ett vitalt samhällsintresse. Utredaren beskriver också på ett bra sätt de problem som finns inom den nuvarande organisationen av alarmtjänsten i Sverige i betänkandet. Det är en beskrivning som understöds av Riksrevisionen i rapporten Statens insatser inom ambulansverksamheten (RIR 2012:20). De senaste åren har bristerna i alarmeringstjänsten uppmärksammats i massmedia särskilt i samband med ambulansdirigeringsärenden.
Vårdförbundet ställer sig frågande till valet att inte inkalla experter till utredningen vilket hade kunnat fördjupa förståelsen av komplexiteten i frågan och t.ex. behovet av ytterligare integrering av ambulanssjukvården i den övriga hälso- och sjukvården. Förbundet representerar en stor och viktig grupp inom alarmtjänsten och akutvårdskedjan och borde därför även vara en självklar remissinstans.
Dagens ambulanssjukvård är långt ifrån den transportorganisation som fanns när det gemensamma larmnumret inrättades. Genom de senaste årens utveckling har ambulansorganisationen transformerats till en högkompetent och välutrustad mobil akutmottagning som är en vital del av akutvårdskedjan med stor potential att förbättra och effektivisera hälso- och sjukvården. Det är alltså ett samhällsintresse att disponerandet av denna resurs inte splittras upp på flera aktörer. Med dagens organisation av hälso- och sjukvården bör ansvaret för all ambulansdirigering ligga hos landstingen.
Vårdförbundet avstyrker förslaget att dela upp ambulansdirigeringen på flera aktörer utifrån larmens prioritet. Utredarens alternativa modeller 1 och 2 kan på ett bra sätt tillfredställa behoven av bättre reglering, styrning, samverkan och tillsyn av verksamheten utan att få de negativa konsekvenser som huvudförslaget innebär.
När det gäller förslaget att lägga verksamheten hos en nyinrättad myndighet anser Vårdförbundet att utredaren inte på ett uttömmande sätt har genomlyst möjligheterna till förbättringar inom nuvarande organisation. Med en striktare reglering och tillsyn borde förbättringspotentialen vara god.
Vårdförbundet instämmer i utredarens bedömning att det är viktigt med utvecklad samverkan mellan de berörda myndigheterna och att staten understödjer detta. Förbundet instämmer också i förslaget att alarmeringsfunktionen skall ha samma ansvar och uppgifter såväl i vardag som i kris.
Eftersom Vårdförbundet inte tar ställning till förslaget att inrätta en ny myndighet avstår vi från att ha synpunkter på organisationen. Förbundet vill däremot framhålla att modern informations- och kommunikationsteknik gör att lokalmässig samordning till ett fåtal stora larmcentraler inte självklart är nödvändigt för effektivitet och kompetensförsörjning.
Frågan om teknisk samordning mellan de olika aktörerna inom alarmeringstjänsten anser Vårdförbundet vara av högsta prioritet. Dagens tekniska nivå innebär en stor patientsäkerhetsrisk och en fördröjning av larmhanteringen vissa fall. Förbundet vill dock framhålla att den enda boten på dagens problem inte nödvändigtvis är framtagandet av en gemensam teknisk plattform. Det finns alltför många avskräckande exempel på havererade IT-projekt inom området.
Ett krav bör dock vara att det finns specificerade gränssnitt för informationsutbyte som de olika aktörerna skall vara tvungna att anpassa sig till.
Vårdförbundet instämmer i förslaget att det bör tas fram en särskild yrkesutbildning för larmoperatörer. Det är dock ett missförstånd att denna förbättrade utbildningsnivå skall kunna ersätta sjuksköterskekompetensen i samband med handläggningen av vårdärenden. Larm i vårdärenden är att betrakta som hälso- och sjukvård i lagens mening och skall handläggas av legitimerad vårdpersonal. Det är en kompetens som inte kan ersättas av tekniska stödsystem.
När det gäller belastningen på nödnumret 112 är det allvarligt att över hälften av alla anrop är sådana som inte borde förekomma. Det är därför viktigt med informationsinsatser kring nödnumrets funktion och de alternativa telefonnummer som finns för icke akuta ärenden.
Vårdförbundet anser att det är mycket viktigt med skärpta krav på och uppföljning av driftssäkerhet, yttäckning och åtgärder vid störningar när det gäller operatörerna av landets kommunikationsnät.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, föreslås få ansvar för tillsyn av den föreslagna nya myndigheten. Vårdförbundet anser att MSB bör ha tillsynsansvar för larmnumret 112 men Inspektionen för vård och omsorg skall ha tillsynsansvaret för all handläggning av vårdärenden.
Avslutningsvis instämmer Vårdförbundet i att Alarmering bör regleras i lag.
VÅRDFÖRBUNDET
Sineva Ribeiro, förbundsordförande