Förslag till Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete
Vårdförbundet tillstyrker i huvudsak Socialstyrelsens förslag om föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete.
Synpunkter på förslaget
Vårdförbundet är positivt till att Socialstyrelsen tagit till sig den kritik som framförts beträffande föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2015:12) om utredning av vårdskador. Det är bra att Socialstyrelsen nu föreslår att omfattningen av utredningar om vårdskador kan differentieras utifrån vårdskadans allvarlighetsgrad. Det är likaså bra att Socialstyrelsen inte tagit med bestämmelsen om att utredningen ska innehålla en bedömning av om hälso- och sjukvårdspersonalen utfört sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och enligt gällande rutiner (6 § 6 i SOSFS 2015:12).
Vårdförbundet välkomnar tydliga regler om information till hälso- och sjukvårdspersonal. Rapporteringsskyldigheten anses av lagstiftaren vara så viktig att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal riskerar prövotid vid underlåtenhet att rapportera (se prop. 2009/10:210 s. 230). Fråga är därför om inte det allmänna rådet om information en gång per år borde vara en föreskrift i stället för ett allmänt råd. När det gäller information till hälso- och sjukvårdspersonal anser förbundet att 4 kap. 2 § i förslaget bör kompletteras med en bestämmelse om att den som rapporterat en vårdskada alltid ska informeras om resultat och lärdomar av utredningen. Vårdförbundet hör alltför ofta att de som rapporterar vårdskador, avvikelser och tillbud inte får någon information om hur vårdgivarna hanterat deras rapporter. Om man som hälso- och sjukvårdspersonal inte får återkoppling på sin rapportering finns det risk för att motivationen att rapportera minskar.
När det gäller förslaget om anmälningsansvarig i 5 kap. anser förbundet att det bör ställas fler krav. Det föreslagna allmänna rådet bör vara ett "skallkrav", dvs. en föreskrift. Sedan kan bestämmelsen kompletteras med allmänna råd om att anmälningsansvarig inte bör svara för anmälan i vilken direkt underställd personal är inblandad samt att vårdgivaren bör se till att tid och resurser avsätts för arbetet med anmälningar, så som det idag anges i SOSFS 2005:28.
I konsekvensutredningen förklarar Socialstyrelsen varför det inte längre ska vara obligatoriskt att lex Maria-anmäla självmord. Förbundet har förståelse för den juridiska bedömning som Socialstyrelsen gjort, men vill samtidigt lyfta farhågor om vilka negativa konsekvenser detta kan ha för det självmordsförebyggande arbetet inom vården. 2010 föreslogs att det i en separat lag skulle införas en rapporteringsskyldighet vid självmord (SOU 2010:45). Detta var ett bra förslag, men det genomfördes inte. Även om den obligatoriska rapporteringsskyldigheten tas bort ska de självmord som varit undvikbara rapporteras. Fråga är bara hur vårdgivarna kommer att bedöma om självmorden varit undvikbara eller inte. Vårdförbundet, som egentligen vill behålla rapporteringsplikten, anser att bör göras en uppföljning av hur denna förändring påverkar rapporteringen av självmord och om den borttagna rapporteringsskyldigheten påverkar det självmordsförebyggande arbete.
Förslag till Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete
Vårdförbundet tillstyrker i huvudsak Socialstyrelsens förslag om föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete.
Synpunkter på förslaget
Vårdförbundet är positivt till att Socialstyrelsen tagit till sig den kritik som framförts beträffande föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2015:12) om utredning av vårdskador. Det är bra att Socialstyrelsen nu föreslår att omfattningen av utredningar om vårdskador kan differentieras utifrån vårdskadans allvarlighetsgrad. Det är likaså bra att Socialstyrelsen inte tagit med bestämmelsen om att utredningen ska innehålla en bedömning av om hälso- och sjukvårdspersonalen utfört sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och enligt gällande rutiner (6 § 6 i SOSFS 2015:12).
Vårdförbundet välkomnar tydliga regler om information till hälso- och sjukvårdspersonal. Rapporteringsskyldigheten anses av lagstiftaren vara så viktig att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal riskerar prövotid vid underlåtenhet att rapportera (se prop. 2009/10:210 s. 230). Fråga är därför om inte det allmänna rådet om information en gång per år borde vara en föreskrift i stället för ett allmänt råd. När det gäller information till hälso- och sjukvårdspersonal anser förbundet att 4 kap. 2 § i förslaget bör kompletteras med en bestämmelse om att den som rapporterat en vårdskada alltid ska informeras om resultat och lärdomar av utredningen. Vårdförbundet hör alltför ofta att de som rapporterar vårdskador, avvikelser och tillbud inte får någon information om hur vårdgivarna hanterat deras rapporter. Om man som hälso- och sjukvårdspersonal inte får återkoppling på sin rapportering finns det risk för att motivationen att rapportera minskar.
När det gäller förslaget om anmälningsansvarig i 5 kap. anser förbundet att det bör ställas fler krav. Det föreslagna allmänna rådet bör vara ett "skallkrav", dvs. en föreskrift. Sedan kan bestämmelsen kompletteras med allmänna råd om att anmälningsansvarig inte bör svara för anmälan i vilken direkt underställd personal är inblandad samt att vårdgivaren bör se till att tid och resurser avsätts för arbetet med anmälningar, så som det idag anges i SOSFS 2005:28.
I konsekvensutredningen förklarar Socialstyrelsen varför det inte längre ska vara obligatoriskt att lex Maria-anmäla självmord. Förbundet har förståelse för den juridiska bedömning som Socialstyrelsen gjort, men vill samtidigt lyfta farhågor om vilka negativa konsekvenser detta kan ha för det självmordsförebyggande arbetet inom vården. 2010 föreslogs att det i en separat lag skulle införas en rapporteringsskyldighet vid självmord (SOU 2010:45). Detta var ett bra förslag, men det genomfördes inte. Även om den obligatoriska rapporteringsskyldigheten tas bort ska de självmord som varit undvikbara rapporteras. Fråga är bara hur vårdgivarna kommer att bedöma om självmorden varit undvikbara eller inte. Vårdförbundet, som egentligen vill behålla rapporteringsplikten, anser att bör göras en uppföljning av hur denna förändring påverkar rapporteringen av självmord och om den borttagna rapporteringsskyldigheten påverkar det självmordsförebyggande arbete.
VÅRDFÖRBUNDET
Carita Fallström
Förbundsjurist