Träning ger färdighet – Koncentrera vården för patientens bästa (SOU 2015:98)
Vårdförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Vårdförbundet tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
Vårdförbundet är ett yrkes- och fackförbund för legitimerade barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Förbundet har drygt 113 000 medlemmar, varav drygt 90 000 är yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård. Vårdförbundet arbetar för en personcentrerad, säker och jämlik vård.
Allmänna synpunkter
Vårdförbundet är positivt till att koncentrera den högspecialiserade vården. Förbundet vill samtidigt understryka att den stora utmaningen i svensk vård är att få en mer samordnad vård för personer med komplexa behov. Personer med komplexa vårdbehov, eller med mer än en kronisk sjukdom, står idag för hälften av vårdens totala kostnader. Därför behövs ett starkt fokus på att ställa om vården mot en personcentrerad och sammanhållen vård. Samverkan måste vara ett tydligt uppdrag för vården. Även när det behov finns av högspecialiserad vård har vården ett ansvar att hålla samman vården för varje enskild person. På grund av stora investeringskostnader och för att möjliggöra högsta möjliga kvalitet och en jämlik tillgång, är det en fördel att koncentrera den högspecialiserade vården till några platser i landet. Det betyder att staten behöver ta ansvar för regelsystem, finansiering och geografisk spridning av den högspecialiserade vården samtidigt som samverkan med övrig vård ska garanteras.
Vårdförbundet instämmer i att utgångspunkten för framtidens högspecialiserade vård ska vara patientens bästa. Var den högspecialiserade vården ska bedrivas får inte styras av regional- eller lokalpolitiska intressen eller andra intressen som inte är hänförliga till patienters rätt till bästa möjliga vård.
Patienter har rätt till högspecialiserad vård av god kvalitet, oavsett var i landet patienten bor.
I betänkandet är det mycket fokus på kirurgisk verksamhet, vilket är förståeligt bl.a. utifrån den nuvarande inriktningen av rikssjukvård och utifrån att 50 % av vårdsskadorna inträffar inom kirurgin. Det är bra att även cancervård, sällsynta diagnoser, barnintensivvård och självskadebeteende uppmärksammas. Vårdförbundet ser dock behov att inkludera ytterligare områden.
Förbundet delar utredningens uppfattning om de principer som ska vara vägledande för en nivåstrukturerad hälso- och sjukvård (s. 44 ff) dvs. att:
en jämlik tillgång till den högspecialiserade vården måste säkras,
diagnostik ska ske med högsta möjliga kvalitet och snabbhet,
planerade (elektiva) åtgärder måste göras där kompetensen är högst, oberoende av om patienten måste behandlas långt ifrån hemmet,
akuta åtgärder måste kunna tillhandahållas inom medicinskt rimliga tider med hjälp av en välfungerande akutkedja inklusive ambulanssjukvård,
omvårdnad, rehabilitering, palliativ vård eller annan eftervård bör så långt som möjligt ske nära hemmet alternativt i hemmet,
kontinuitet och samordning av vårdkedjan är avgörande för patientsäkerheten och för att en ökad koncentration av hälso- och sjukvården ska lyckas,
helhetsperspektivet måste beaktas.
Det är särskilt positivt att utredningen lyft vikten av personcentrerad vård eftersom personcentrerad vård och jämlik hälsa utgör en viktig del i Vårdförbundets idé om vården.
Synpunkter på förslagen
Forskning, utbildning och kompetensutveckling (kapitel 9)
Vårdförbundet instämmer i att alla beslut om koncentration bör inkludera konsekvensbeskrivningar och åtgärdsplaner för en aktiv forskning och goda utbildningsförutsättningar. Det är särskilt glädjande att utredningen uppmärksammat vikten av kompetensutveckling och kompetensförsörjning (avsnitt 9.2). Det är mycket bekymmersamt, inte bara för den högspecialiserade vården, att hälso- och sjukvården idag har svårt att rekrytera personal med rätt kompetens. Vårdförbundet är särskilt oroat över den nuvarande situationen med en brist på specialistutbildade sjuksköterskor. Dessvärre ser det inte ut som att denna situation kommer att förbättras under kommande år. Detta kan innebära ett stort hinder för att utveckla den högspecialiserade vården.
Vårdförbundet har tagit fram en modell om akademisk specialisttjänstgöring för sjuksköterskor, AST, som skulle kunna ge fler sjuksköterskor möjlighet att utbilda sig till specialister. Många kommuner, landsting och privata utförare är intresserade av AST och flera arbetsgivare har idag också kollektivavtal om AST med Vårdförbundet. Förbundet vill ha en nationell reglering av AST, men har ännu inte haft framgång med detta.
Alternativa strukturer för att nivåstrukturera den högspecialiserade vården (kapitel 11) Vårdförbundet delar utredningens uppfattning om att dagens nivåstrukturering med rikssjukvård inte är ändamålsenligt och tillräckligt. Utredningens förslag om en kombination av statligt och regionalt ansvar välkomnas av förbundet. Detta gäller även förslaget om att sakkunniggrupper med patient- och professionsföreträdare ska få en nyckelroll vid identifiering av vilken vård som ska koncentereras.
Definition av högspecialiserad vård (kapitel 12)
Vårdförbundet har inga synpunkter på den föreslagna definitionen. Det är bra att det av definitionen i lagtexten framgår att högspecialiserad vård är vård som kräver multidisciplinär kompetens. När det gäller multidisciplinär kompetens anges att det är viktigt att få ihop vården till en helhet där bl.a. tillgång till flera professioner med rätt kompetens i teamet är en förutsättning för ett gott resultat. Här vill Vårdförbundet återigen understryka vikten av att det ska finnas tillgång till specialistutbildade yrkesutövare.
Ny nationell kunskaps- och beslutsstruktur (kapitel 13)
Vårdförbundet tillstyrker förslaget om ny beslutsprocess för högspecialiserad vård. Det är bra att Socialstyrelse får ett uttalat och tydligt ansvar för processen.
När det gäller patient- och professionsföreträdare, som ska ta fram underlag utifrån sjukdomsgrupper på aggregerad nivå, är det bra att det tydligt anges att det är det i utredningarna är viktigt att säkerställa en samordnad vårdprocess.
Vårdförbundet håller med om att Socialstyrelsen ska besluta om vilken vård som ska anses vara nationell högspecialiserad vård och att en särskild nämnd, Nämnden för nationell högspecialiserad vård ska besluta om var vården ska bedrivas.
När det gäller lokalisering av regional högspecialiserad vård föreslås att Socialstyrelsen ska lämna rekommendationer till landstingen. Det förutsätts att sjukvårdsregionerna skapar effektiva beslutsorgan med mandat att besluta om koncentration på regional nivå. Tyvärr visar erfarenheter exempelvis från arbetet med att etablera regionala cancercentrum att regionerna haft svårt att samverka och komma överens. Det är därför viktigt att följa upp att landstingen och regionerna verkligen tar sitt ansvar att själva fatta de beslut som krävs för att få till stånd en regional högspecialiserad vård.
Krav på utförare av nationell högspecialiserad vård och uppföljning (kapitel 14)
Vårdförbundet instämmer i utredningens förslag om att det i uppdrags- och kravbeskrivningar ska finnas kriterier om kapacitet och hållbarhet, volym, kompetens, samarbete och resurser, kvalitet och dokumentation, sammanhängande patientflöden samt forskning, utveckling och utbildning. Vårdförbundet vill särskilt framhålla vikten av att ställa krav på kompetens och tillräcklig personalstyrka. Eftersom personalens kunskap och kompetens är avgörande för vilken kvalitet som kan uppnås är det angeläget att regelbundet följer upp hur kompetenskraven följs i de verksamheter som bedriver högspecialiserad vård.
Akutuppdraget (kapitel 15)
Vårdförbundet håller med om att det är angeläget att en särskild utredning tillsätts för att belysa behovet av och föreslå hur akutsjukvården kan nivåstruktureras samt att landstingen bör skapa ett nationellt system för ambulanshelikopterverksamhet. Förbundet instämmer i vikten av att ambulanser, ambulanshelikoptrar och ambulansflyg är bemannade med rätt kompetens. Däremot anser förbundet inte att det annat än i undantagfall ska krävas läkarbemanning. Vid de allra flesta transporterna är det tillräckligt med en bemanning bestående av specialistutbildade sjuksköterskor.
Övriga förslag (kapitel 16)
Förbundet instämmer i utredningens övriga förslag som syftar till att underlätta koncentrationen av den högspecialiserade vården och förbättringen av samordningen av patientens väg genom vården. Vårdförbundet kan inte nog understryka vikten av att det tas fram nationella enhetliga standarder för kommunikationslösningar för telemedicinska verktyg.
Konsekvenser (kapitel 17)
Beträffande detta kapitel kan vi inte annat än hålla med om att hälso- och sjukvårdens främsta uppgift är att ge hälso- och sjukvård till patienterna, inte att skapa arbetstillfällen på bekostnad av vården kvalitet.
När det gäller konsekvenser för forskning, utbildning och kompetensutveckling (avsnitt 17.7) anges att det är och kommer att vara en särskild utmaning att rekrytera, behålla och utbilda personalen inom den högspecialiserade vården. I detta sammanhang vill förbundet särskilt understryka vikten av goda anställningsvillkor, en god arbetsmiljö och kontinuerlig kompetensutveckling för att rekrytera och behålla personal.
Träning ger färdighet – Koncentrera vården för patientens bästa (SOU 2015:98)
Vårdförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Vårdförbundet tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
Vårdförbundet är ett yrkes- och fackförbund för legitimerade barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Förbundet har drygt 113 000 medlemmar, varav drygt 90 000 är yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård. Vårdförbundet arbetar för en personcentrerad, säker och jämlik vård.
Allmänna synpunkter
Vårdförbundet är positivt till att koncentrera den högspecialiserade vården. Förbundet vill samtidigt understryka att den stora utmaningen i svensk vård är att få en mer samordnad vård för personer med komplexa behov. Personer med komplexa vårdbehov, eller med mer än en kronisk sjukdom, står idag för hälften av vårdens totala kostnader. Därför behövs ett starkt fokus på att ställa om vården mot en personcentrerad och sammanhållen vård. Samverkan måste vara ett tydligt uppdrag för vården. Även när det behov finns av högspecialiserad vård har vården ett ansvar att hålla samman vården för varje enskild person. På grund av stora investeringskostnader och för att möjliggöra högsta möjliga kvalitet och en jämlik tillgång, är det en fördel att koncentrera den högspecialiserade vården till några platser i landet. Det betyder att staten behöver ta ansvar för regelsystem, finansiering och geografisk spridning av den högspecialiserade vården samtidigt som samverkan med övrig vård ska garanteras.
Vårdförbundet instämmer i att utgångspunkten för framtidens högspecialiserade vård ska vara patientens bästa. Var den högspecialiserade vården ska bedrivas får inte styras av regional- eller lokalpolitiska intressen eller andra intressen som inte är hänförliga till patienters rätt till bästa möjliga vård.
Patienter har rätt till högspecialiserad vård av god kvalitet, oavsett var i landet patienten bor.
I betänkandet är det mycket fokus på kirurgisk verksamhet, vilket är förståeligt bl.a. utifrån den nuvarande inriktningen av rikssjukvård och utifrån att 50 % av vårdsskadorna inträffar inom kirurgin. Det är bra att även cancervård, sällsynta diagnoser, barnintensivvård och självskadebeteende uppmärksammas. Vårdförbundet ser dock behov att inkludera ytterligare områden.
Förbundet delar utredningens uppfattning om de principer som ska vara vägledande för en nivåstrukturerad hälso- och sjukvård (s. 44 ff) dvs. att:
Det är särskilt positivt att utredningen lyft vikten av personcentrerad vård eftersom personcentrerad vård och jämlik hälsa utgör en viktig del i Vårdförbundets idé om vården.
Synpunkter på förslagen
Forskning, utbildning och kompetensutveckling (kapitel 9)
Vårdförbundet instämmer i att alla beslut om koncentration bör inkludera konsekvensbeskrivningar och åtgärdsplaner för en aktiv forskning och goda utbildningsförutsättningar. Det är särskilt glädjande att utredningen uppmärksammat vikten av kompetensutveckling och kompetensförsörjning (avsnitt 9.2). Det är mycket bekymmersamt, inte bara för den högspecialiserade vården, att hälso- och sjukvården idag har svårt att rekrytera personal med rätt kompetens. Vårdförbundet är särskilt oroat över den nuvarande situationen med en brist på specialistutbildade sjuksköterskor. Dessvärre ser det inte ut som att denna situation kommer att förbättras under kommande år. Detta kan innebära ett stort hinder för att utveckla den högspecialiserade vården.
Vårdförbundet har tagit fram en modell om akademisk specialisttjänstgöring för sjuksköterskor, AST, som skulle kunna ge fler sjuksköterskor möjlighet att utbilda sig till specialister. Många kommuner, landsting och privata utförare är intresserade av AST och flera arbetsgivare har idag också kollektivavtal om AST med Vårdförbundet. Förbundet vill ha en nationell reglering av AST, men har ännu inte haft framgång med detta.
Alternativa strukturer för att nivåstrukturera den högspecialiserade vården (kapitel 11)
Vårdförbundet delar utredningens uppfattning om att dagens nivåstrukturering med rikssjukvård inte är ändamålsenligt och tillräckligt. Utredningens förslag om en kombination av statligt och regionalt ansvar välkomnas av förbundet. Detta gäller även förslaget om att sakkunniggrupper med patient- och professionsföreträdare ska få en nyckelroll vid identifiering av vilken vård som ska koncentereras.
Definition av högspecialiserad vård (kapitel 12)
Vårdförbundet har inga synpunkter på den föreslagna definitionen. Det är bra att det av definitionen i lagtexten framgår att högspecialiserad vård är vård som kräver multidisciplinär kompetens. När det gäller multidisciplinär kompetens anges att det är viktigt att få ihop vården till en helhet där bl.a. tillgång till flera professioner med rätt kompetens i teamet är en förutsättning för ett gott resultat. Här vill Vårdförbundet återigen understryka vikten av att det ska finnas tillgång till specialistutbildade yrkesutövare.
Ny nationell kunskaps- och beslutsstruktur (kapitel 13)
Vårdförbundet tillstyrker förslaget om ny beslutsprocess för högspecialiserad vård. Det är bra att Socialstyrelse får ett uttalat och tydligt ansvar för processen.
När det gäller patient- och professionsföreträdare, som ska ta fram underlag utifrån sjukdomsgrupper på aggregerad nivå, är det bra att det tydligt anges att det är det i utredningarna är viktigt att säkerställa en samordnad vårdprocess.
Vårdförbundet håller med om att Socialstyrelsen ska besluta om vilken vård som ska anses vara nationell högspecialiserad vård och att en särskild nämnd, Nämnden för nationell högspecialiserad vård ska besluta om var vården ska bedrivas.
När det gäller lokalisering av regional högspecialiserad vård föreslås att Socialstyrelsen ska lämna rekommendationer till landstingen. Det förutsätts att sjukvårdsregionerna skapar effektiva beslutsorgan med mandat att besluta om koncentration på regional nivå. Tyvärr visar erfarenheter exempelvis från arbetet med att etablera regionala cancercentrum att regionerna haft svårt att samverka och komma överens. Det är därför viktigt att följa upp att landstingen och regionerna verkligen tar sitt ansvar att själva fatta de beslut som krävs för att få till stånd en regional högspecialiserad vård.
Krav på utförare av nationell högspecialiserad vård och uppföljning (kapitel 14)
Vårdförbundet instämmer i utredningens förslag om att det i uppdrags- och kravbeskrivningar ska finnas kriterier om kapacitet och hållbarhet, volym, kompetens, samarbete och resurser, kvalitet och dokumentation, sammanhängande patientflöden samt forskning, utveckling och utbildning. Vårdförbundet vill särskilt framhålla vikten av att ställa krav på kompetens och tillräcklig personalstyrka. Eftersom personalens kunskap och kompetens är avgörande för vilken kvalitet som kan uppnås är det angeläget att regelbundet följer upp hur kompetenskraven följs i de verksamheter som bedriver högspecialiserad vård.
Akutuppdraget (kapitel 15)
Vårdförbundet håller med om att det är angeläget att en särskild utredning tillsätts för att belysa behovet av och föreslå hur akutsjukvården kan nivåstruktureras samt att landstingen bör skapa ett nationellt system för ambulanshelikopterverksamhet. Förbundet instämmer i vikten av att ambulanser, ambulanshelikoptrar och ambulansflyg är bemannade med rätt kompetens. Däremot anser förbundet inte att det annat än i undantagfall ska krävas läkarbemanning. Vid de allra flesta transporterna är det tillräckligt med en bemanning bestående av specialistutbildade sjuksköterskor.
Övriga förslag (kapitel 16)
Förbundet instämmer i utredningens övriga förslag som syftar till att underlätta koncentrationen av den högspecialiserade vården och förbättringen av samordningen av patientens väg genom vården. Vårdförbundet kan inte nog understryka vikten av att det tas fram nationella enhetliga standarder för kommunikationslösningar för telemedicinska verktyg.
Konsekvenser (kapitel 17)
Beträffande detta kapitel kan vi inte annat än hålla med om att hälso- och sjukvårdens främsta uppgift är att ge hälso- och sjukvård till patienterna, inte att skapa arbetstillfällen på bekostnad av vården kvalitet.
När det gäller konsekvenser för forskning, utbildning och kompetensutveckling (avsnitt 17.7) anges att det är och kommer att vara en särskild utmaning att rekrytera, behålla och utbilda personalen inom den högspecialiserade vården. I detta sammanhang vill förbundet särskilt understryka vikten av goda anställningsvillkor, en god arbetsmiljö och kontinuerlig kompetensutveckling för att rekrytera och behålla personal.
VÅRDFÖRBUNDET
Sineva Ribeiro
Förbundsordförande