Hur har pengar avsedda att användas för att ge stöd och kompensation till dem som bekämpat pandemin i stället hamnat på kistbotten, frågar Vårdförbundet.

I mars presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) det samlade ekonomiska resultatet för landets kommuner och regioner, vilket landade på 51,5 miljarder kronor för 2020. Det är en förbättring med 39,1 miljarder jämfört med 2019 och förklaras av tillskottet från de statsbidrag som betalats ut på grund av coronapandemin. 

Vårdförbundet, som organiserar de yrkesgrupper som nu tar ett stort ansvar för att ta Sverige igenom pandemin, ställer sig frågande till hur pengar – avsedda att användas för att ge stöd och ekonomisk kompensation till dem som gjort extrema insatser för att bekämpa pandemin – i stället hamnat på kistbotten? Vi kräver nu en seriös diskussion med kommuner och regioner om hälso- och sjukvårdens och äldreomsorgens kompetensförsörjning.

Vårdförbundet har sammanställt de särskilda medel som kommuner och regioner ansökt om hos Socialstyrelsen för extra kostnader i samband med pandemin. I första omgången betalades 10 miljarder kronor ut under 2020, i den andra omgången har man fått 10 miljarder till – pengar som faller ut i år. Därtill har man fått 350 miljoner kronor i traumastöd och höjda generella statsbidrag. Ändå nås vi av signaler om att resurserna inte når ut och vi konstaterar att rekordöverskotten vittnar om att pengarna har fastnat i kommunernas och regionernas kassakistor. 

En granskning i Dagens Samhälle visar att vårdpersonal arbetade drygt 6 miljoner övertidstimmar i fjol – en ökning med knappt 500 000 timmar jämfört med 2019. Problemen med övertid bland Vårdförbundets yrkesgrupper (barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor) är dessvärre inget nytt. Tvärtom är just bristen på dessa samhällsbärande yrken orsaken till de vårdköer vi såg redan innan pandemin slog till. Tidningen Vårdfokus konstaterade redan 2016 att Vårdförbundets yrkesgrupper arbetade 3 miljoner mer- och övertidstimmar på ett år. 

Vi nås ständigt av rapporter om hur regionerna och kommunerna pressar personalen till det yttersta och bryter mot arbetstidsbestämmelser och semesterregler. Det är i ljuset av detta man ska se de stora överskotten. Har region- och kommunledningarna verkligen gjort allt de kunnat för att stötta medarbetarna, eller är det personalen som får betala med sin hälsa?

Ett bättre sätt att klara av den belastning som covid-19 har medfört hade kunnat vara att hyra in personal för att avlasta. Att öka grundbemanningen genom att tillfälligt ta in fler kollegor via bemanningsföretag är bra, när och om det görs som avlastning av den ordinarie personalen under tillfälliga arbetstoppar, semesterperioder, eller som nu – under en pågående kris. Hur kan det då vara möjligt att kostnaderna för inhyrd personal under pandemiåret i princip var oförändrad jämfört med 2019?

Regionerna hade också kunnat göra särskilda ansträngningar för att försöka behålla dem som väljer att säga upp sig för att arbetsvillkoren är för dåliga eller för att rekrytera tillbaka en del av alla de 13 200* sjuksköterskor som har lämnat vården. 

Det är kostsamt att ha dålig personalpolitik, och nu finns för första gången på länge rejäla resurser för en nystart. Nu efterlyser vi en konkret och långsiktig plan från politiker och arbetsgivare i regioner och kommuner hur resurstillskotten ska omsättas för att lösa vårdens och äldreomsorgens kompetensförsörjning. Vårdförbundet deltar gärna i samtal om hur vi långsiktigt kan lösa denna samhällsavgörande utmaning. Att lösa långvarig kompetensbrist med dålig personalpolitik och övertid håller inte. 

Sineva Ribeiro, förbundsordförande Vårdförbundet

Vårdförbundets 21 lokala avdelningsordförande runt om i landet

*Källa: Socialstyrelsen, antal legitimerade sjuksköterskor upp till 64 år som är sysselsatta utanför hälso- och sjukvården: 13 196. Senast uppdaterad: 2020-09-15 (årsuppgifter - 2018). 

Läs artikeln i Dagens Samhälle.

Uppdaterad: