Som nyutexaminerad sjuksköterska står jag nu inför steget ut i arbetslivet med en känsla av enorm styrka, men också med en stor oro och osäkerhet för framtiden.
De senaste månadernas konflikt mellan Vårdförbundet och arbetsgivarorganisationen SKR har visat på den stora klyftan mellan oss som arbetar nära patienterna och beslutsfattarna. Det är bra att vi nu nått ett nytt avtal, men vi är inte nöjda. Avtalet ser vi som en start och inte som ett avslut.
Vi har lyckats undvika föreslagna försämringar och tvingat arbetsgivaren till framsteg i frågan om förkortad arbetstid. Det är vi glada för. Men trots det, kvarstår min oro kring framtiden. Kommer jag vilja stanna i vården hela mitt yrkesliv? Orkar jag det? Orkar min kropp det?
Verksamhet planeras utifrån att medlemmar ska jobba övertid
Våra krav på förkortad arbetstid och bättre arbetsvillkor har inte kommit ur tomma intet. De är grundade i våra yrkesetiska koder som kräver att vi ska kunna ge en säker och kvalitativ vård till våra patienter. Avtalsrörelsen har inneburit att ännu fler har fått upp ögonen för hur ohållbar situationen är.
Vi har lyckats visa på systemfelen inom den svenska hälso- och sjukvården. Vi har synliggjort underbemanningen och det systematiska missbruket att planera verksamhet utifrån att våra medlemmar ska arbeta övertid.
Men hur ska vi kunna leva upp till dessa krav när vi ständigt arbetar under hög stress, med för lite återhämtning och otillräckliga resurser?
Rapport visar att fyra av tio unga inte tror att de kommer stanna i vården
Vårdförbundet har släppt en rapport som visar just att en stor del av unga barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor har en för hög arbetsbelastning och får för lite vila och återhämtning. Det förvånar inte mig. Dessutom visar rapporten att var femte kollega uppger att arbetsbelastningen är så hög att den inte går att hantera.
Nära tre av tio får i liten eller mycket liten utsträckning tillräcklig återhämtning mellan arbetspass. Resultatet är att drygt fyra av tio unga inte tror att de kommer stanna i vården.
Jag och mina kollegor har kämpat hårt, och våra handledare och framtida arbetskamrater har stått utanför sjukhusen i strejkvästar, höjt rösten för en hållbar arbetsmiljö och för att rädda vården. Ändå är det tydligt att det är en lång väg kvar.
Det nya avtalet är inte tillräckligt
Det nya avtalet är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Vi har undvikit försämringar som arbetsgivarna ville införa, och öppnat dörren för en förkortad arbetstid –nu fortsätter kampen för hållbara arbetstider.
Detta är inte bara viktigt för dagens vårdpersonal, utan även för oss som ska ge framtidens vård. För varje dag som vi inte får bättre villkor, blir framtidens vårdanställda färre. SKR måste därför sluta ignorera våra behov och börja ta ansvar.
Vi kräver en hög kvalitet på vår utbildning och en rimlig arbetsmiljö som gör det möjligt för oss att stanna kvar i våra yrken. Våra handledare behöver rätt förutsättningar för att kunna guida oss in i yrkeslivet på ett hållbart sätt. Vi vill inte behöva fundera på att byta yrke mitt under utbildningen på grund av den höga arbetsbelastningen. Vi har valt att utbilda oss till våra yrken för att hjälpa och ge en god vård, och vi förtjänar bättre.
SKR:s och politikernas ovilja att satsa på vården äventyrar inte bara vår hälsa, utan även kvalitén på vården och därmed hela samhällets hälsa. Växande vårdköer och personalflykt är direkta konsekvenser av underfinansiering och kortsiktiga beslut.
Det är hög tid att SKR arbetar tillsammans med oss för att skapa en bättre framtid. En framtid där vi vill arbeta ett helt yrkesliv inom vården. En framtid där vi kan ge den vård som våra patienter förtjänar.