”Med hjälp av stödsamtal skulle jag bli mycket tryggare”

Det ligger något ödesmättat över röntgenkliniken på Karolinska sjukhuset i Solna. Akutröntgenrummet med sin intilliggande operationssal står redo, tyst och väntande på nästa akutsamtal. En trafikolycka, en skottlossning, ett barn med andningsstillestånd eller något annat av alla dessa akuta tillstånd som kan tänkas rullas in på bår i det förberedda rummet.

Traumarummet på Karolinska. Foto: Dan Lepp.

Den sena torsdagseftermiddagen förhåller sig ändå relativt lugn. En patient med cancertumörer i lungorna rullas bort från ett av de många röntgenlabben som finns på kliniken. Annars är det lugnt i väntan på de akuta fallen eller en fullbokad morgondag.

Det här är jobbvardagen för Sol Vega och Olivia Fransson. Båda har några år bakom sig som röntgensjuksköterskor. Och de försöker förhålla sig till situationerna de ständigt ställs inför i sin utsatta position.

–Jag röntgar många som är svårt skadade när jag är en del i trauma-teamet, berättar Sol Vega. Det är omöjligt att skaka av sig vissa situationer och jag tar med mig det hem. Tyvärr finns det inga möjligheter att få stöd inom verksamheten och det är något jag verkligen skulle behöva ibland.

Sol Vega jobbade som röntgentekniker i hemlandet Argentina innan kärleken förde henne till Sverige. Hon pluggade upp sig och har nu varit röntgensjuksköterska på Karolinska sjukhuset i fyra år. Hennes engagemang för jobbet och arbetsmiljön har gjort att hon nu föreslagits bli en av Vårdförbundets förtroendevalda.

Sol Vega. Foto: Dan Lepp.

Det som får henne extra engagerad just nu är alltså bristen på stöd efter svåra trauman, men också bristen på kompetensutveckling.

– Blir jag förtroendevald ska jag ta tag i kompetensutvecklingen. Varje gång jag påpekar det så är det som att tala med en vägg, säger Sol. Men alla skulle ju vinna på det – vi som jobbar i verksamheten, ledningen, patienterna, alla.

Olivia Fransson har jobbat i fyra år på Karolinska. Först som undersköterska och de senaste två åren som röntgensjuksköterska. Hon håller med om att bristen på debriefi ng efter svåra trauman gör jobbet extra utsatt.

– Det finns gånger när det känns som att ett samtal med reflektion efter allvarliga situationer skulle kunna stärka mig istället för att göra mig obehaglig till mods, menar Oliva.

Det är inte särskilt länge sedan Olivia lämnade studerandet bakom sig. Därför brinner hon också för hur en student behandlas under den verksamhetsförlagda utbildningen. Olivia kände själv att det aldrig blev kontinuitet i de handledare som skulle lotsa henne in i yrket.

Olivia Fransson. Foto: Dan Lepp.

– Det är något jag skulle vilja bidra till – att skapa en trygghet och bra start för studenter som väljer att lägga sin praktiska utbildning här hos oss på röntgenkliniken, säger Olivia. Risken är ju annars att vi tappar duktiga, blivande och duktiga röntgensjuksköterskor som i slutänden blir mina nya kollegor.

Och att få in nyutbildade eller erfarna röntgensjuksköterskor behövs. Under 2017 slutade över tio sköterskor, men det är väldigt få som ersatt de vakanta tjänsterna.

– Om man lägger ihop allt – från personalbristen och hög arbetsbelastning till brist på kompetensutveckling och avsaknad av "stödsamtal" – så blir det sammantaget en dålig arbetsmiljö för personal, patienter och kliniken, säger Sol Vega. Jag skulle vilja att Vårdförbundet är ännu mer synliga på kliniken och stöttande för att vi ska få en mer patientsäker vård.